Med ett tjut attackerar jag den närmaste tidningen på golvet med saxen! Det här är för dig, bara för dig Cissi! Ord, bilder och bokstäver väljs noggrant ut. De placeras i rätt ordning – var sak på sin plats – på papperet, och fixeras med limmet. Sedan låter jag mitt verk glida ned i kuvertet. Nu ska han få se… ”Minns inte, minns inte… Vem tror du att du är, din jävel? Hur kan du glömma? Ingen, ingen kan glömma henne. Men jag ska hjälpa dig. Vänta bara, snart ska du bli viss om vad du glömt…” De urklippta orden skriker mot mig. Högt och gällt anklagar de mig. Jag släpper brevet och håller för öronen, vill inte höra beskyllningen. utanför fortsätter den sin frammarsch genom de öppna ytorna, studsar mot golvet och dränker de sterila väggarna med skuld och förebråelse. Jag blundar hårt och hoppas på att rösten försvinner.