En varm morgon sitter vi på grannhusets takås och torkar oss. Från vår plats ser vi rakt in genom fönstret till en mänsklig tortyrkammare utan dess like. Mannen som lever där går upp tidigt, klär sig noggrant och öppnar mottagningen. Punktligt klockan 06.00 varje morgon. Rummet är gammalt och mörkt, det står en trästol, hans älskade tortyrredskap, samt ett glasskåp med flaskor. Han lägger ut sina glänsande redskap på ett bord och tar fram en käke.
– Mmm, lite frukost skulle sitta fint, säger grannen till mig.
Dagen verkar inte innehålla samma blodtörstiga scenerier vi efterlängtar. Tortyrmästaren tar fram sitt käraste verktyg som får blodet att flyta och våra magar att kurra av längtan. Rak som en käpp sitter han och putsar käken. Oljudet från hans tortyrredskap hörs genom grannskapet. Inte konstigt att folk håller sig borta från honom. Han sitter osedvanligt länge idag hinner jag tänka när han ser upp och tittar ut genom fönstret och bort mot oss, sen fortsätter han arbeta.
Detta är tortyrkammare ett i staden. Vi har plats på första parkett ändå känns det lite magert idag.
– Äh kom så sticker vi, säger grannen. Samtidigt hör jag den gälla rösten från tortyrmästarens son, han som brukar göda småfåglarna åt oss nere i gränden.
– Pappa?
– Vad är det? Svarar tortyrmästaren.
– Borgmästaren undrar om du kan dra ut en tand?
Åh, ja borgmästaren han kommer ju titt som tätt, alltid är det något problem i den truten. Min granne lutar sig närmare, men ser ändå perfekt från sin vy, han gungar lätt i väntan på svaret.
– Säg åt honom att jag inte är hemma.
Det blänker till i rummet när ljuset träffar guldet. Dem där människorna ser då dåligt, därför håller han käken ifrån sig och tittar på den. Vi hör dem prata i väntrummet och hur sonen återvänder,
– Han säger att du visst är hemma för det kan han höra dig.
Ja, men släpp in honom då, o käre tortyrmästare! Tänker jag.
Jag tror inte han är i fas idag, den gamla gubben! Vad är det för fel, kan vi inte bara få se lite blod och slem! Åh, jag är så hungrig, kan vi inte flyga och hitta oss en bit kadaver?
Han fortsätter titta på käken,
– Så mycket bättre. Vi hör oljudet från tortyrredskapet när det drar igång. Han tar upp ett metallföremål ur en kartong och fortsätter putsa guldet.
– Pappa?
– Vad är det, svarar tortyrmästaren.
– Han säger att om du inte drar ut tanden så skjuter han dig.
Oljudet från hans redskap tystnar, vi ser på varann, en gam till en annan. Det här verkar arta sig bättre än vi trodde.
– Kom igen då, skjut han skjut han, börjar min granne medan han studsar på takåsen. Mästaren öppnar en låda, men vi ser inte vad som ligger i den. Kanske en handgranat, en pistol eller en skalpell?
– Jaså, säg åt honom att komma och skjuta mig då. Svarar han lugnt. Han snurrar runt på sin stol och möter Borgmästaren som klampar in i rummet. Han är storväxt, för han gillar att äta gott, han bor på andra sidan byn och brukar ordna med galej. Nu luktar han ändå ut hit. Förruttnelse, åh så gott, det pirrar i magen och ända ut i vingspetsarna. Snälla låt honom förgås! min mage börjar kurra av hunger igen.
– Sitt ner. Säger tortyrmästaren och äntligen kan showen börja.
– God morgon, sa borgmästaren.
– Morrn, sa tortyrmästaren. Borgmästaren lutar sig tillbaka i stolen. Han ser sliten ut, mörka ringar under ögonen och kroppen vill inte riktigt följa med. Han har börjat svettas där han sitter. När tortyrmästaren närmar sig spänner han varje muskel han har i kroppen, ändå öppnar han munnen för honom. Mästaren tittar in i Borgmästarens käftar.
– Vad är det, tror du det är en borrning mellan två tänder? Dra ut en visdomstand? Rotfyllning? Inflammerat tandkött med hål i kindtand? Frågar grannen mig.
Jag hinner inte svara förrän mästaren säger,
– Det måste bli utan bedövning.
Vi hoppar i takt på takåstaket, åh så bra, tur att vi stannade. Dem skriker mycket mer när det är utan bedövning! Hurrar vi.
– Varför det? Frågar borgmästaren.
Infektion, infektion, ropar vi i kör på taket men de hör oss inte.
– För att det är infekterat, sa tortyrmästaren. Borgmästaren tittar utmanande på honom.
– Låt gå för det, svarar Borgmästaren med ett ansträngt leende. Tortyrmästaren tar fram sina verktyg med pincett från kastrullen. Han lägger upp redskapen en och en på bordet, vackert som en dödsdans. Borgmästaren följer hans minsta rörelse, oförmögen att röra sig.
Tortyrmästaren petar fram en kopp med foten och ställer sig bredbent över Borgmästaren vars händer krampaktigt håller fast i stolen. Tyst spjärnar han emot tortyrmästarens grävande med tången.
– Nu får ni betalt för våra tjugo döda, löjtnant. Det knakar igenkännande i käken när tanden lossnar från det mjuka köttet, det vattnas i gommen för mig. Borgmästaren gråter. Men så är det roliga över alltför fort. Han får en tygtrasa av Tortyrmästaren som beordrar honom att torka bort dem, sedan går han bort till tvättstället och tvättar händerna. Borgmästaren darrar i hela kroppen, men reser sig, gör honnör och tågar sedan ut.
-Äh, nu får han ju ge sig den gamla trasan. Vad var det där för något? Säger min granne trött på B-showen och stretchar ut vingarna innan han lossar greppet kring takåsen och tillsammans glider vi ner och ut över taken, bort mot horisonten.