Den kala betongen lystes upp av lysrörsarmaturen som hängde över bordet. Den rostfria metallen var repig men gediget fastsatt i golvet. Alla stolar i rummet var upptagna utom en. Spegelfönstret framför bordet stirrade outtröttligt rakt på de misstänkta. Inspektör Edelrast stängde dörren bakom sig, han vände sig om. Hans assistent Greg hade redan förberett bandspelaren och gjort de inledande frågorna, de hade bytts av utanför förhörsrummet.
”Jag skulle vilja att vi går igenom händelseförloppet igen.” sa inspektör Edelrast.
”Visst det går bra, jag har inget att dölja.” skrattade Alice.
”Mm” nickade Scarlet.

”Då ska vi se, fredagen den tjugonde oktober var ni ute på Klubb Fear, heter det så?” fortsatte inspektörn.
”Ja, kom till saken.” sa Scarlet medan hon lutade sig ner mot bordet.
”Ja, ja det var vi, det var helt crazy. Vi drack och dansade hela natten.” sa Alice glatt.
”Såg ni något udda under kvällen?”
”Som vadå, skottskadade män eller avhuggna hän…” viskade Scarlet innan ansiktet slöt sig,
”Nej, inspektörn vi såg ingenting märkvärdigt.” avbröt Alice henne.
”Så vilka var där?”
”Jag, Scarlet och ett par vänner och min fästman med sina marskalkar.”
”Ja ni skulle gifta er den tjugotredje, eller hur var det nu?” Alice nickade åt inspektören, ”Ni dansade och sen beställde du champagne?”
”Det var Scarlets idé.”
”Vad var det som hände sedan?” Alice skakade på huvudet och såg bort.
”En av marskalkarna som var i ert sällskap påstår att ni, ’sköt in ett knivblad i hans väns mage och drog ut hela tarmpartiet genom hålet.’ Stämmer det?” läste inspektören Edelrast innantill i mappen.

 

”Det gick inte till så” Alice snubblade över orden, kände gråten och sorgen tränga fram ”han snubblade in i mig när jag skulle öppna champagneflaskan. Jag är inte klumpig av mig men jag hann inte dra bort kniven i tid.” Alice såg ner i bordet på sina händer, huvudet bultade hårt och hon tog sig om det. ”Det skulle vara den bästa kvällen innan bröllopet sen gick han och ramlade över mig och blev knivskuren.” Tårar rann nerför hennes kinder ner på bordet.

Scarlet såg upp på inspektören, han hade svårt för henne, det kändes hon i hela sitt väsen. Men hon var tvungen att skydda henne,

”Han attackerade Alice, vad skulle jag göra? Kniven hade jag i handen, det var inte som jag vred om och snittade upp hela buken.” Inspektör Edelrast bläddrade i mappen framför sig, tog fram ett fotografi och lade det framför henne.

”Scarlet, det var precis vad vår rättsläkare påstår att ni gjort.”
”Alice gjorde ingenting, hon är oskyldig.”
”Jag tror Alice kan prata för sig själv. Eller hur Alice?”
”Låt henne gråta ifred.” svarade Scarlet i hennes ställe. Tårarna på Alice kinder var borta, snyftningarna försvunna. Hon höll i fotot på mannen hon en gång älskat.
”Det var inte ditt fel, Alice?” frågade inspektörn Edelrast.
”Det var mitt fel. Jag drog ut kniven ur Alices fästman.”
”Varför går du såhär Scarlet?”
”Jag är allt hon ha kvar nu.”
”Alice, kan du svara mig är du snäll?” bad inspektörn.
”Nej, Alice kan inte just nu, ser du inte det?” Alice pressade händerna hårt mot huvudet, slöt sig.
”Alice, vem var det som skar upp din fästmans buk?”
”Hon kan inte höra dig, hon vill inte. Vad är det inspektörn inte förstår? ”Scarlet slog ut med händerna och mötte inspektörens blick.
”Scarlet, jag tror det vore bäst om du tog ett steg tillbaka. Låt Alice komma till tals.”
”Nej.”

De satt en stund i tystnad, stirrande på varandra innan inspektörn ställde sig upp och gick ut, han skulle just stänga dörren bakom sig.

”Snälla inspektörn, lämna mig inte ensam med henne.”
”Med vem? Ni är helt själv här Alice.”