Hon stod upp i tågvagnen på väg in mot den överfulla perrongen, som var Fröken Clara Carlssons slutstation liksom Norrlandstågets. Glädjen berusande passagerarna som steg av och möttes av nära och kära. Ingen mötte upp Fröken Clara, som fattade sitt bagage vid handen och följde med människoströmmen in i vänthallen. Sökande efter en skylt med sitt namn skrivet. Det gav sig inte bättre än att hon passerade genom den stora vänthallen med de vackra lamporna som hängde i rad om fem, innan hon följde det sista oktoberljuset som lyste upp hennes väg genom spröjsade fönster ut genom de höga dubbeldörrarna. Där klev hon rakt in i en yngling som stod och rökte pipa. Fröken Clara tappade väskan och ropade till.

”Åh förlåt det var då inte meningen att skrämma fröken.” sade han och lyfte upp hennes väska.

Hans blå ögon var klara och den raka näsan gav honom ett nästan lystet sätt att se på henne. Det korpsvarta håret och den tunna munnen gjorde inte saken bättre, tänkte Clara leende.

”Tack så mycket, det är ingen fara med mig”. Hon stod kvar där hon stannat och letade med blicken bland taxibilarna som stod därutanför.
”Kan jag hjälpa er, fröken…” frågade han. Clara öppnade sin handväska och tog fram pappret med adressen och namnet.
”Clara Carlsson var namnet.” Han synade hennes uppenbarelse noga, hennes röda hatt satt på sniskan över det blonda vågiga håret, ett försök till nymodighet. Hon var kort vilket fick den vita blusen att se liten ut när den mörka kjolen satt så högt som modet krävde. Hennes sjaskiga grå strumpor var nedstoppade i svarta skor vars robusta enkelhet fick henne att se ut som hon skulle bära vattenhinkar allredan.
”Det är nog mig ni letar efter, Carl Flod. Min far, änkemannen Eugene Flod, skickade mig. Det är ni som är hembiträdet? Kom, min bror och far väntar där hemma på oss. Låt oss inte bli sena”.

Hon nickade till svar och han höll hennes väska ännu. Nu lade han armen om hennes midja och förde henne till närmaste taxibil. En svart Volvo PV 830, med spetsnos och välpolerade detaljer. Carl lät chauffören öppna dörren till Clara medan han lade hennes väska i luckan baktill. Clara kände hur bilen sviktade lätt när hon lutade sig in för att ta plats på de bruna sätena, med den klassiska nålade dynan.  Chauffören bad Herr Flod att fimpa innan han steg in, den måste vara ny tänkte hon. Mellan chauffören och passagerarna fanns en mellanruta och en myntlåda för betalning, det var bara på den nya modellen hade hon minsann hört.

”Jaha, vart ska ni?” undrade Chauffören och startade motorn.
”Fridhemsplan.” svarade Carl.
”Jaha, ska ni ta er fröken på ett biografbesök. Går det någon bra föreställning ikväll?”

Vi körde Vasagatan ner och över Stadshusbron. Där vi möttes av tegelmonstret och dess torn som blidkade ut över Stadshusparken. Hantverkargatan var full av trafik på eftermiddagen. Carl svarade,
”Ni kan släppa av oss vid korsningen Polhemsgatan istället.” Han tog fram några ören från fickan och lade dem i myntlådan. Det blev ingen dricks.

 

Chauffören lämnade dem i korsningen. Carl tog ut väskan och ställde den på trottoaren. Fröken Clara tog sig an den och följde honom uppför Polhemsgatan. Husen var mörkbruna, kala och tråkiga – inte heller vädret smickrade dem. Den nedåtgående oktobersolen och de kalla vindarna blåste in från Mälarstranden, de blåste upp både rock och kjol så att de lumpna strumpebanden syntes. Carl gick framför henne, såg sig inte om och Clara kunde bara följa efter. Han svängde runt ett hörn och kom till ett stort skyltfönster.
”Vänta här.” sade han och gick in. Clara stod där i vinden och kylan kröp sig allt närmare. Hon tittade upp mot Kronoberget, som låg där mörk och tyst. Det sägs ha en av stadens vackraste utsikter, men det var inget hon ville se ikväll. Träden lommade mot berget, som om de tycktes gömma en hemlighet. Hon stod där ett bra tag och hann gå igenom i tanken vilka vinterkläder hon packat ner, innan han dök upp igen med ett paket inslaget.

”Skynda, vi missar nog middagen om vi inte raskar på.” Så vände han om och ökade takten medan han gick nerför Kungsholmsgatan. Såg sig om bägge sidor och korsade gatan. Clara hade svårt att ta in omgivningen, det var bara att följa med och det fort. Hon såg honom svänga in vänster och hon skyndade sig efter honom. När hon kom runt hörnet hade han redan låst upp dörren och manade henne att skynda sig. Hans blick sa allt. Spring eller stanna kvar här ute. Hon sprang de tjugo metrarna fram till honom och han slank in framför henne i den mörka trappuppgången. Först nu hann Fröken Clara återhämta andan och de kunde samtala i trapporna upp till lägenheten,

”Hur är det med din far och bror?”
”Det lär ni snart bli varse om.” Han snabbade på och hann före till en dörr som han låste upp med en nyckel han tog fram ur bröstfickan.
”Finns det inga lampor här i trappuppgången?” frågade Clara medan hon såg sig om.
”Jodå, men hyresvärden tänder dem först på Julafton.” Clara bet sig på insidan om läppen, det var mörkt. Hon hörde ljudet från bilar och spårvagnar utanför, det gnisslade och tutade. Hon vände sig mot dörren och mötte Änkemannen Eugene Flod. Han var lång och smärt som en sticka med gamliknande bruna ögon, svart finkammat hår och gnistrande tänder. Allt fick henne att vilja rysa.

Carl hade redan gått in i den trånga mörka lägenheten. Clara försökte le, Eugene Flod återgäldade det sammanbitet och vände om in i lägenheten. Hon följde efter honom till ett svagt upplyst rum med en säng, byrå och ett bord med stol. Det var knappt att möblerna fick plats därinne, hur skulle hon? I taket hängde en ensam lampa.

”Här är ert rum, gör er hemmastadd, middagen serveras om tio.”

Clara hade ingen klocka och kunde omöjligt veta när hon skulle infinna sig. Därför skyndade hon sig åter till hallen för att lämna rock, hatt och skor. Hon hörde det svaga ljuset av ett tickande, en klocka någonstans. Herr Flod hade försvunnit och ingen stod att finna i hallen eller närmaste rummen. Hon skyndade sig in, hittade ingen spegel i byrån och fick återvända ut i den mörka hallen. Först då märkte hon den unkna lukten, hon visste inte varifrån den kom men följde den och fann sig snart i köket. Ljusgula skåp täckte väggarna från golv till tak, dem lutade svagt inåt ovanför det vita kaklet och bänkarna. Hon såg en helt ny köksspis, en sådan för gas. Den vita emaljen glänste mot dunklet som omgav den. Allt det här skulle hon få råda över. Bredvid den stod en gammal tirolia spis i brun emalj, flagnande ren och gjutjärnshällen var hel.

 

Hon hörde någon hosta från rummet bakom henne och snodde runt mot ljudet. Där stod en liten pojke och glodde på henne. Hans mörka hår var finkammat åt sidan, hans bleka uppsyn sluten men bestämd. Han bar en mörkbrun kofta över en skjorta och ett par mörka pressveckade byxor.

”Du är sen.” sa han. Det blev genast fart i fröken och hon skyndade genom dörren in till matsalen.
”Gick ni vilse fröken Clara?” sa Carl när han såg henne. Hon harklade sig och saktade ned. Matsalen var fin och dyster, de mörkbruna tapeterna med champagnemönstrade gardiner släppte inte in mycket till ljus. En kristallkrona hängde mitt över bordet och stearinljusen var alla tända. Männen satt alla längst bort från köksdörren. Det var dukat för fyra. Hon satte sig bredvid den yngste sonen,

”Ursäkta”. Fadern Eugene Flod nickar och sedan sätter han gaffeln i potatisen och börjar äta. Tystnaden lägrar sig vid bordet en stund. Clara äter försiktigt av den färdigupplagda portionen och studerar dem andra. När maten ätits upp ställer sig Carl upp och går in i köket. Eugene Flod nickar åt den yngste sonen som dukar av.

”Detta sker enbart idag, i och med att det är er första dag här. Men hädanefter är det er skyldighet att sköta kök och hushåll. Samt se efter unge Georg när han kommer åter från skolverket. Om ni känner att ni klarar av att servera oss och samtidigt äta själv går det an. Ingen av oss äter lunch hemma utom på söndagar, då äter vi söndagsstek med hasselbackspotatis, inlagda grönsaker. Ni är välkomna alla måltider utom då, den förbehålles mig och mina söner.” Änkemannen ställde sig upp och gick fram till chiffonjén i mahogny bakom honom, drog ut en kärvande låda och fick fram papper och reservoarpenna.

”Jag har skrivit ner alla regler och förordningar som finns i hushållet, däribland tiden du anges till användning av gasspisen inte får överstiga 2 timmar och 23 minuter. Hur ni ska bemöta mig och mina söner och vad ni förväntas göra i hushållet. Jag antar att ni kan läsa.” Fröken Clara satt tyst i sin stol men nickade till svar och utan att rå för det gäspade hon, förskräckt täckte hon munnen.

”Jag tror det avslutar kvällen, ni är ursäktad Fröken Clara. God natt.” sa änkemannen Eugene Flod.