Imorgon har halva månaden gått. Det är halvlek för NaNoWriMo, halvlek betyder 25 000 ord. I mitt fall ligger jag på 30 000 efter idag. Detta är mitt första år med i Novembers stora National Novel Writing Month. Jag hade smygt med i Campen i April, men inte varit tillräckligt seriös då. Men det är en annan månad, ett annat projekt.

Så nu tänkte jag se tillbaka och köra en utvärdering såhär halvvägs. Jag gick in med att jag skulle skriva 3800 ord/dag, hur skulle jag annars få ihop 120 000 ord som är ca för en fantasy? Jag nådde PB 1/11 på 7202 ord. Överlycklig, men sen gick det utför. Brant utför, och lika fort som när man åker pulka i Lejonbacken. (Eller vad nu den branta backen hette i ditt kvarter som barn 😉 )

Jag blev sjuk i samma veva som jag skulle serva bilen och den skulle lagas också. (Detta görs 1,5timmes bilfärd från där jag bor, så det var bara att gå upp 04:00. Huvudet full av nattens mardrömmar och en bil som jag skulle försöka få såld och som jag avskyr att sälja – för bilen är min (LDY). Febern kom ungefär när jag anlänt kl 07.00. Väl mottagen i storstaden Mora. (för er som inte vet, bor jag mitt ute i ingenstans, bokstavligen.) Jag satte mig och försökte få några ord på pränt för NaNoWriMo och mitt projekt ”Bones of Needles” och nej jag tänker inte på en fanfiction hyllning till Arya i GoT. Även om tanken är lite lockande.

Jag fick ihop 3 meningar innan huvudet myllrade igen och sa, ta en ipren och gå och lägg dig. Ändå pallrade jag mig in till storstaden för att inhandla dem grejjer vi saknade, kasta mig i en soppa och sen ner till mina päron i sthlm på eftermiddagen bara för att ta tåget upp och plumsa i säng. En sjuhelvetes dag.

Med andra ord tre dagar stängdes ner från komplett NaNoWriMo skrivning. Samtidigt är jag testläsare på en svensk fantasy, jag skulle läsa fortsättningen. Det har fortfarande inte blivit av (den andra delen) och bilen är fortfarande inte såld. Jag går och grämmer mig över att jag inte hinner med allt i livet. (För just nu sitter jag och planerar 2019, jag korrar färdigt manuset som ska ut som e-bok igen. Samt att jag faktiskt försöker planera upp Bok 2 i Needles of Bones serien, ”MS” är arbetstiteln tills vidare. Sen har jag fått en textbeställning som ska göras innan jul, på bara trettio sidor, men som kräver research… en hel del.  Samt att jag väntar böcker från provtrycket… (beställningar på 197 dagar).

Men mitt i all stress av denna världspassion till skrivandet slår det mig att varje kväll är längtan störst att logga in på nanowrimochatten och följa alla dessa härliga människor som finns där på Svenska Elsewhere.(somewhere in between nowhere and everywhere). Jag har inte den blekaste aning om vilka de är, deras bakgrund, det utkristalliserar sig bit för bit varje gång jag går in och läser och är delaktig. Jag känner mig oftast som ett ufo, men det är okej, jag tror jag är ett ufo med andra ufon. 🙂 Och det gör mig åtminstone mindre ensam, det är okej att vara ensam tillsammans. För ibland måste vi ensamma författare faktiskt få lite stöd och pepp från våra medmänniskor. Det är så lätt och farligt att fastna i hemmagjorda förnekelse maskiner att man tillslut inte inser att man är mänsklig och att alla människor har bra och dåliga sidor, liksom böcker. För vi är böcker, frågan är bara om du kan läsa det?

Mitt i allt detta hade jag anlänt till inspirationsöknen, den som är lika vidsträckt som Sahara och där alla vattenhål och palmer du ser är synvillor. Don’t go there! Men jag måste, för tänk om idén är något att ha… Mirage… rakt ner i papperskorgen. Så jag tog en paus och såg på outlander s04e01+02. Hjälpte inte. Läste TriggerWarning och som vanligt löser Neil Gaiman alla knutar. Språket är fantastiskt och jag har sett likheter med Jonas Jonasson (från hans blogg iom att jag inte läst hans verk.)

Deppighet blev inte bättre av att jag blev sågad heller på debuten, men vad hade jag väntat mig när jag skrev en förtäckt Zombieroman och gjorde allt själv, väl medveten om att mitt språk inte är färdigutvecklat för fem öre och fylld av grammatiska fel 😉 Det har säkert slunkit förbi några efter korrläsaren, men nu har jag gjort alla stegen.

Med andra ord November blev inte den fantastiska skrivarmånaden jag tänkte mig. Så hur tänker jag göra? Jag kan inte nöja mig med 50 000. Jag måste få en utmaning, jag måste slå åtminstone föregående månads 65 292 ord, även om jag inte får den färdiga råmanuset jag hoppats på.

Jag hoppas bara att allt detta lärt mig lite mer till nästa projekt som jag sitter med nu. Låt allting ta tid, hur gärna man än vill framåt, glöm inte att livet runtomkring oxå finns och behöver få ta tid. Och ta och lyssna på Event Horizon av Really Slow Motion på tuben. Andas. Lägg fingrarna i position, öppna chatten och !war start 10 – the neverending war e01.