Dagens reflektion har fått mig att vandra i gränsland. I min egen värld där universum kontinuerligt snurrar runt och bredvid mig se mina medmänniskor som kämpar för tryggheten av det familjära. Varför kämpa så hårt för att hålla fast vid något, har jag aldrig förstått. Inte ens när jag förlorat allt. Däremot förstår jag dess motsats bättre, att kämpa hårt för förändring. Båda är två olika tryggheter beroende på ens uppväxt och förmåga att följa med tidvattnet.
Ingen av dem är bra i sin överdrift. Som mycket här i livet behöver det råda balans.
För mycket förändring skapar kaos och oroligheter.
För mycket stabilitet skapar stagnation och tristess.
Någonstans längs livets väg har jag några gånger hört att en missbrukare har större chans att lyckas förändra och bibehålla ett ”nytt” liv, om de lämnar sitt hem och hittar ett nytt.
Jag vet inte om det är sant. Mycket av den egna erfarenheten har lärt mig att människan kräver trygghet, samtidigt klarar vi inte av att leva i den allt för länge.
När vi föds in i en familj, så ärver vi en familjekultur. Sedan får vi en samhällskultur från det närområde ”by” där vi bor, under vår uppväxt. Vi tilldelas roller, som vi ska agera ut. Vi är nog inte alltid medvetna om dem som barn, men vi blir det med åldern.
De rollerna kan vara hämmande, svåra eller omöjliga att bryta. Den ger oss en form att verka inom, men inte friheten att utforska oss själva öppet. För att lära känna oss själva, och vad som är bra för oss.
När vi tar oss ur vårat sammanhang, underlättar vi vägen till förändring. Det är en ny ren tallrik, där vi kan välja ur vår egen buffé vad vi vill presentera oss för omvärlden. Och finna balans mellan trygghet och förändring – samtidigt som vi utmanar oss att fortsätta växa.