Idag är inte en sådan dag, efter att ha bytt från nattblöja till kalsong på minstingen som ska toalettränas och fått en metallflaska på stortån känner man sig allt annat än glad i hågen. Där stannar nog igenkännandet mellan mig och många andra kvinnor, fruar och mammor. Vi (min man & jag) flyttade till Husvallgölen 2007 för att starta upp turistföretaget, Nordic Footprints. Samuel har alltid älskat jakt, fiske och natur, jag delar två av dem passionerna med honom, även om jag inte jagat på herrans många år. Tiden finns inte.

Vårat år är inte färgat efter barnens skollov, högtider och måsten. Däremot arbetar vi alltid på lov, alla röda dagar som andra kan tänka sig att ta ledigt och komma upp till oss. Som jaktguidens hustru får man snabbt lära sig att anpassa sig till sin omgivning, för att få gården och hemmalivet att snurra på. Jag är Fixar-Frasse, Mys-Mamma, Kex-Kalle och Uppfinnar-Jocke samtidigt och jag älskar den friheten och möjligheten och alla de måsten som medföljer.

Årets gång är baserat på min mans arbetsschema. Han kör bäverjakt när vårfloden passerat och jaktsäsongen är på upphällning (april/maj) för att sedan börja med flugfiskekurser, fiskeresor till fjällen, fiskecampare och andra äventyrare som utgår från oss. Sevärdheterna är många då vi bor mitt emellan tre stora skidparadis, Idre, Trysil och Sälen. Vi har en mil fågelvägen till Fulufjällets nationalpark. När augusti kommer är det träning av fågelhundar som gäller så fort man får släppa hund och därefter är det jakt till Julafton.

Mestadels fågeljakt för skällande hund, finsk spetsarna Elda, Lakka och nykomlingen Metzi. Men en och annan älgjaktsvecka klämmer vi in, annars blir det svårt ekonomiskt om vi inte får in kött för året. Om det blir skadeskjutningar, för sådant händer i jakten oavsett man vill eller inte så har vi jaktlabradoren Blixa som är Samuels förtrogna i alla lägen. Min man själv är något av ett allt-i-allo. Det är han som lagar den mesta av maten, städar, tvättar och trixar borta på Camp Nordic Footprints. Inte den som är rädd för att ta i. Hemma bossar jag och han som är praktikanten 😉 Under säsong när han är hemma, så fastnar han gärna framför tv:n och någon serie med ett glas rött, en lager eller en laphroig som sällskap.

Så när Julafton kommer har Samuel två veckor ledigt fram till trettondagen, då kör han sista passet jakt tills toppjakten slutar. Fågeljakt sker på skogsfågel. Sen avslutas hela säsongen med en stor jakt, fiske och hundmässa nere i Dortmund. Efter det varvas längdskidåkning inför Vasaloppet och Zelda spel, bägge sällskapar jag gärna.

Många tror att vi lever en dröm och precis som med alla andra drömmar är det svettigt, jävligt och hårt. För Samuels del innebär det tidiga morgnar (upp kl 03.00 under bäverjakten och när orrspelen dragit igång) för att sedan dråsa ner i soffan vid 21:00 på kvällen. Hur många har en sådan lång arbetsdag? Själv tar jag hand om barnen och allt som rör dem, utöver hem och mina försök till debutering under den perioden han jobbar som intensivast, dvs. jaktsäsongen som är längst. Försöker jag klämma in mitt arbete, som gärna vill att jag jobbar helger, något som är svårt att få ihop när vi inte har någon som kan passa barnen. Mor- och Farföräldrar bor 50 mil bort. Telefontäckningen är obefintlig hemma och det blir väldigt ensamt. Som småbarnsföräldrar försöker man få tiden att räcka till allt, man inser fort att det inte går.  Det var först i höstas som jag insåg glädjen i ensamheten. Inga distraktioner och tid för att skriva efter barnen somnat. Med youtube musik på kunde jag gå in i ett flow och skriva. Det var magi.

Jag älskar min man, annars skulle jag inte vara kvar brukar jag säga. Men det är tufft att leva ensam i Husvallgölen stora delar av året med honom borta långa dagar och allt ansvar hamnar på en själv. Men att försöka sig på att leva en dröm och sen arbeta för den, är frågan alltid densamma, är det värt det? Samuel skulle inte vara lycklig om han inte fick arbeta med det han gör. Jag stöttar honom helhjärtat även om det ibland känns kräva uppoffringar och eftergifter jag helst skulle vilja låta bli. Jag hoppas bara att jag en dag, får samma möjligheter som han fått i sitt arbete genom åren och få leva drömmen (att kunna försörja mig på det jag skriver) och då snackar vi inte i bloggformat. I dagsläget arbetar jag mellan ett till tre arbeten för att få ihop det ekonomiskt samt studerar emellanåt och försöker redigera min första bok och avsluta alla andra skrivprojekt jag har i bagaget.

Hur svårt och tufft det än är skulle inte Samuel vilja göra något annat, kanske släppa några av de tråkigare partierna i arbetet. Men det kräver lönsamhet, det tar tid att bygga upp sådant. Det finns många utgifter i ett nystartat turistföretag. I gengäld har han gett mig en frist på tio år att försöka lyckas med författarskapet. Det tog honom åtta år innan han kunde leva på bara sitt företag, men vem vill inte fiska och jaga? Att leva efter en dröm kräver mod, uthållighet och vilja. Det krävs att man är sin egen hjälte för att leva drömmen.