Genom kikarsiktet syntes hårkorset, bakom det sträckte ett ståtligt hjortdjur på sig. Ätande på det gröna långa gräset. Åttiotre meter bort i ett tätt busksnår låg Malin i det grönbruna jaktstället och följde djurets minsta rörelse genom siktet. Medan den åt sig genom vegetationen. Sakta och utan oro. Den var ensam. Löven prasslade i takt med vindbyarna och grantopparna gungade smått. Hjärtat bultade hastigt och Malin kontrollerade andningen, långsamt ut och in, tänkte hon. Fortfarande funderande på om hon skulle skjuta eller inte. Hjort var gott men frysen var full. Hjorten stannade upp, vred ena örat bakåt. Den var vacker och kronan var större än de hon hade hängandes i jaktkojan. Malin såg upp från kikarsiktet, det prasslade på andra sidan av den öppna gläntan. Hon såg in i kikarsiktet och följde rörelserna som delade det höga gräset. Var det en varg? En järv? Den målinriktade hållningen och den höga hastigheten som klyvde gräset styrde rakt mot hjorten, som störtade iväg i språng. Den mörkbruna pälsen uppenbarade djuret i kikarsiktet.
Malin kände pulsen stegra, som en otyglad rädd häst. Hon tryckte gevärskolven mot axeln för att minska rekylen och följde djuret. Det skulle snart vara borta. Hårkorset följde djurets rörelser. Malin höll andan tills en tydlig bild över djuret syntes mellan grästuvorna. Långsamt kramade hon avtryckaren. Skottet brann av och det ekade i Malins öron trots hörselkåporna. Axeln bultade i takt med den rusande pulsen. Damm yrde i gläntan. Hade han fallit? Hon gick upp på knäna, matade ur patron och skickade in en ny. Hon tog av sig hörselkåporna och de gled ner på halsen. Skottet ringde i öronen. Malin sökte igenom gläntan, det höga gräset, tuvorna. Urskiljde hon brunt i gräset?
Fingret låg på avtryckaren. Smög sakta upp vapnet, medan hon kikade genom siktet in i dammet. Nyanser av grått slingrade sig. Det bruna rörde sig. Och ur dammet reste sig björnen på bakbenen och for ut, mot Malin. Hon kramade avtryckaren.
Det långblonda håret hängde utsläppt ner över ryggen och den mörkgröna klänningen. Den kramade hennes former och barstolen tvingade henne att ha benen i kors. De svarta klackarna var höga och putsade till de blänkte. Ikväll var hon på jakt efter ett annat sorts villebråd. Malin snurrar på vinglaset och ser djupt ned i det, drömmer sig tillbaka till det norrländska inlandet, kylan och midnattssolen, myggen och ensamheten. Hon var som vilket annat djur och hade behov som behövde tillgodoses. Utan att bli alltför engagerad i något långvarigt, som aldrig skulle fungera sökte hon sig till Stockholm. Den stad som erbjöd ett brett utbud av nattklubbar och krogar för den sortens jakt hon ville bedriva.
Hon hade druckit alkoholfritt vitt vin hela kvällen och hade avvärjt två pojkars försök på raggning. En pinntjur var inget att hänga i granen. Hon tänkte på jaktkojan hemma och älgtroféerna som prydde väggarna. Kvällen var ung och fler män var intresserade. Hon såg deras lystna blickar, mötte dem och log. Det var ytterst få som tog sig fram till Malin och de som vågade var unga och dumma, och fick nobben. Som kärlekskranka valpar. Hon behövde inte en valp, hon behövde ingen hund alls.
Efter en lång kväll vid baren tog hon sig till damernas. Jakten gick uruselt och hon började drömma sig tillbaka till norrland igen. Den mänskliga parningsleken var den tråkigaste jakten hon kände till. Säljakt, passjakt på älg eller vildsvin, harjakt på nysnö, tidiga orrspelsmornar, toppjakt, andjakt, smygjakt och ja till och med jakt på ett gods var mer intressant än den på den manliga partnern. Det kanske fanns en fördel med att ha en stadigvarande partner att förnöja sig med? Slippa denna del av jakten, någon man kunde få utlopp för sina behov när de uppstod och sen kunde de se på tv eller vad de nu förslösade sin tid med. Malin ville inte erkänna det för sig själv, men hon hade tröttnat det sista halvåret på denna del. Männen var uppiffade till tänderna som påfåglar, och lika stolta. Hon lade på ett nytt lager vinrött läppstift framför spegeln och stoppade ner det i kuvertväskan innan hon gick ut i folkskogen.
Borta vid den ena änden av krogen fanns ett dansgolv och där trängdes de titt som tätt, två och två eller i grupp. För sitt inre såg Malin Hornborgarsjöns väldiga blanka vattenyta brytas av tranornas plockepinn till ben och vingdans när parningssäsongen invigde våren.
”Får jag bjuda på en drink?” hörde hon någon säga nära hennes vänstra öra. Utan att vrida huvudet såg Malin på mannen ur ögonvrån. Hans svarta hår var kortklippt, men inte lika kort som en militärs två millimeter. Tänderna vita och raka i ett brett leende. Klackarna gjorde henne farligt nära en och åttio, men han var fortfarande huvudet längre.
”Ja tack” sa hon och kände hur pulsen ökade vilket fick värmen att sprida sig i kroppen. Bytet var hittat. Hans hand lade sig i ländryggen och han förde henne fram till bardisken, beställde ett glas vitt till henne och en starköl till sig själv. De skålade och hon såg in i hans skogsgröna ögon, som fick henne att känna lugnet sprida sig. Han frågade om hon ville dansa och hon skakade på huvudet. Pål hette han och han ordnade fram en barstol åt henne.
Efter att ha känt den heta värmen från varandras händer som vilat på varandra under samtalet, slutade kvällen med att Pål bjöd hem Malin till sig. En lägenhet i Hammarby Sjöstad som krävde tunnelbana och tvärbana, en kort promenad och sedan kryssa sig upp två trappor innan de nådde fram. Han frågade från köket om hon ville ha något att dricka, Malin tackade ja och smet in på toaletten.
Hon vaknade upp i en säng med vita lakan. Taket var målat grått och en man låg bredvid henne. Det svarta håret kände hon igen och hon log. Det smärtade om kinden. När hon försökte resa sig upp kände hon huvudvärken sänka sig över henne. Hon svalde och kände hur torr hon var i halsen. Nej, hon hade bara druckit alkoholfritt. Hon vågade knappt röra sig, det brände i huvudet för varje rörelse. Men hon var tvungen att besöka badrummet. Vad var det som ömmade? Ett namn flashade förbi hennes minne, Pål. Barstolen, pratet, händerna, blickarna, hettan, resan hit. Huvudet värkte och hon satte ner fötterna på golvet och tryckte sig upp ur sängen. Kroppen skakade av ansträngning. Hon kände hur svetten rann nerför ryggen. Kände den gamla lukten av sex när täcket gled av henne. Hon var naken. Malin tittade på sin kropp. Inget konstigt. Såg de två långa ärren från axeln och ner över bröstkorgen och magen. Sedan ställde hon sig upp på den grå ryamattan och kände hur världen snurrade. Hon ville ta stöd men svalde istället och bet ihop. Ta dig till badrummet. Med staplande steg kom hon in i badrummet och drog upp toalettlocket och stoppade ner två fingrar i strupen innan hon kramade porslinsstolen. Smaken av vitt vin passerade gommen och hon blundade när allting kom ut. Det var något mer, en smak hon inte kände igen. Hon såg ner i toalettstolen när hon tömt sig. En liten tablett brusade blå i vattnet. Malin kände sig fortfarande konstig men en aning bättre. Hon kravlade sig upp från badrumsgolvet. Hon ville inte väcka mannen som låg i sängen, bättre låta honom sova. Hon öppnade toalettskåpet och tittade runt, ett par grågröna tabletter låg i en omärkt påse. Malin stängde skåpet och slog på vattnet. Händerna skakade när hon vätte ansiktet och såg upp från dem och in i spegeln. Ansiktet var blåslaget och trasigt. Vad hade han gjort? Inom sig skrek Malin, ett utdraget vrål av ilska och fullkomlig förståelse över vad som skett.
Genom ilskan och skällsorden som malde om och om inom henne kände hon hur lugnet porlade fram, som en djup bäck utan botten. Hon såg ner på vattnet i handfatet och drack direkt från kranen. Allting blev tyst inombords. Malin sträckte på sig och såg in i spegeln. Beslutsamheten kröp längst med ryggraden och stärkte henne. Hon var jägaren. Klockan på handleden var borta och hon tog sig ut i hallen och in i köket. Det var viktigt att hon var tyst. Han sov fortfarande i rummet intill. Håret svängde framför henne när hon rörde sig köket, tovigt med intorkat blod. Händerna letande i lådor efter möjligheter. Det enda användbara hon fann var knivar. Malin ville ha något att knyta med. De snörena för att knyta ihop oxjärpar var alltför tunna. Hon lekte med tungan på insidan av framtänderna, kände hur en gav vika. Svor tyst för sig själv när hon spottade ut den i handen och la den i en bit hushållspapper. Sedan sökte hon målmedvetet igenom resten av lägenheten, hittade silvertejp och gamla underkläder bakom soffan. Inne i garderoben i sovrummet fann hon ett tjockt rep. Malin log, smärtan i kinden bet tillbaka. Lät fingrarna glida över repet och drog i det. Under repet låg en hög med sexleksaker i en öppen låda. Hon vände sig om och lade huvudet på sned, han sov på mage. Hennes leende blev predatoriskt.
Pål hade vaknat först när hon fört ner den andra armen bak på ryggen, fäst den tillsammans med benen och den första armen och dragit åt. Hans leder var alla bundna och han såg ut som ett fint litet paket. Malin kände svetten längst med ryggen. Till en början hade han skrattat och frågat vad hon höll på med. Bett henne att frigöra honom och erbjudit henne en omgång till i sängen. Malin hade satt sig på sängen bredvid honom, med en remsa silvertejp och en av hans gamla underkläder. Hon hade tryckt in underkläderna i munnen och tejpat igen. Hon hade inte sagt något, vad finns det att säga till någon som drogar en och slår ens ansikte sönder och samman? Malin hade haft tur, hon hade vaknat först.
Efter en lång dusch och en frukost där varje rörelse kändes tröga och tröttande, hade hon upplevt sig som nedsänkt i sömn. Hon kunde se verkligheten men inte sticka hål på ytan, mellan där hon var och det hon såg. Orolig över vilka bieffekter drogerna kunde ha visste hon att hon behövde ta sig till sin bil. Klockan som legat under sängen satt på hennes handled och visade femton tjugosju. Solen skulle gå ner om trettiosex minuter. Hon kikade in på honom där han låg och frustade i sovrummet. Mobilen låg på köksbordet. I sitt letande i lägenheten hade hon hittat andra föremål vid sängen, som kunde hjälpa honom i hans flykt, de låg där tillsammans bredvid telefonen nu. Hon log och vände sig mot helkroppsspegeln i hallen. Synade sitt ansikte noga. Alla blåmärken var dolda av rouge. Hon hade velat ta en av hans hattar, men troféer var ödesdigra. Istället tog hon sina kläder från dagen innan. Upptäckte att klänningen var sönderriven på framsidan. Hon blundade, kunde höra tygets klagande när sömmarna brast. Sedan slog hon upp ögonen, tog nycklarna, satte på sig kappan och gick ut ur lägenheten. Bilen stod vid ett hotell väster om Stockholm. Det skulle ta henne två timmar i bästa fall att hämta den och återvända. Det var söndag och hon kunde inte flytta honom hursomhelst.
Resan tillbaka hade skett i trans. Tankarna hade varit tomma, som om de befunnit sig någon annanstans. Hon svängde in sin babyblå Volvo 940 på parkeringsrutan, lade i handbromsen när fickparkeringen avslutats och klev ut snett framför porten. Kappan var bytt mot ett svart regnställ. Huvan var uppfälld och håret var uppsatt i en knut. Malin hade röjt undan i bagageluckan när hon anlänt till västerförorten och hade tagit med sig en av de rutiga gamla ullplädarna upp. Det var blodfläckar kvar på det, från en gammal räv. Hon rullade ut den bredvid sängen och Pål stirrade på dem med förfäran. Han försökte prata med tejpen och kalsongerna i munnen. Det var lönlöst.
”Var inte sjåpig, det är bara intorkat gammalt blod från en räv.” Ögonen blev stora som ballonger när hon sa det och hon smålog förtjust åt rädslan han erbjöd. Ska jag berätta? Hon rullade ner honom på filten med en kraftig duns. Det skulle inte räcka. Hon skulle behöva få honom medgörlig för att få honom nerför trapporna och in i bagageluckan. Hon hade inte sett några piller i köket. Å andra sidan hade hon inte tittat efter det. Malin lämnade honom på golvet och gick in i köket. Hon funderade på var hon avfärdat utan att leta och fastnade vid kryddorna. I en av de svarta burkarna fann hon små grågröna piller. Hon hällde upp vatten i ett glas och lade pillret däri. Det löddrade blått. Malin återvände till Pål och satte sig gränsle över honom.
”Du ska dricka det här när jag tar bort tejpen.” Han stirrade på cocktailen och skakade ryckigt på huvudet. Malin tog bort tejpen snabbt och drog ut de fuktiga kalsongerna. Pål började skrika. Malin slog ihop käken hårt, tänderna skallrade och han grinade illa. Hans ögon var kolsvarta,
”Låt oss försöka igen” Hon släppte taget och han började skrika på hjälp. Malin hällde ner vätskan i munnen och den blå tablett följde med. Hon slog ihop käkarna innan han hann spotta ut något och tejpade för munnen. Bestämt lyfte hon hans haka och masserade struphuvudet för att få honom att svälja vätskan. Hans ögon glödde av raseri och Malin stirrade apatiskt tillbaka.
Skymningen kom och Malin satt i den vita lädersoffan och funderade fram och tillbaka hur hon bäst kunde få bort alla spår hon lämnat. Hon såg upp mot taket och fann en brandvarnare. De var säkert installerade av hyresrättsföreningen och kunde avlösa ett larm om hon kopplade bort dem. Fort avsynade hon taket i lägenheten och fann två till. Badrummet var det enda utan, det var alltså där branden skulle börja. Pål låg hjälplös på golvet i sovrummet. Hon drog ut honom i hallen och skar loss benen från knuten. Händerna satt ihop baktill fortfarande och det räckte när drogerna verkade.
”Kom Pål, vi ska åka iväg på en liten tur” sa Malin och försökte låta snäll. Hon virade in honom i filten och förde honom nerför trapporna. Ljuden från varje lägenhet hördes ut i hallen och hon lyssnade ivrigt, kände hur hjärtat hoppade till när någon lät närmare ytterdörren. Osedda klev de ut på gatan och hon öppnade bagageluckan.
”Sch, du får stiga ner här. Det är en hemlighet att du kommer” sa hon och hjälpte honom ned i bagageluckan. Hon lade filten över honom och han log glatt för sista gången. Malin stängde. Med kvicka steg återvände hon till lägenheten och tog fram alla brännbara vätskor, det mesta bestod av oliv och frityrolja. Metodiskt gick hon från sängen till soffan i vardagsrummet, mattorna och in i badrum, hällde i badkaret och på draperiet nerför golvet och ut i hallen. Ringlade olivoljan över den persiska hallmattan och in i köket. Hon öppnade ugnen och satte på full styrka och plattorna gjorde hon detsamma med. Hon gick in i badrummet och slängde en tändsticka i badkaret, den drunknade. Den andra fäste hon i draperiet och elden spred sig lycksaligt. Malin log och tog toalettrullen, värmde den över elden innan hon återvände till hallen och rullade ut den på den dyra mattan. Flammorna slog upp bakom henne när hon låste lägenheten och trallvänligt gick ner till volvon.
Resan hem fylldes av behagligt lugn. De första åtta timmarna hördes motorns melodiska brummande tillsammans med radiokanalernas nattliga brusande av gamla dokumentärer från P1 och P3. Malin älskade att köra nattetid. Trafiken var minimal, ljuset avgränsade alla ytor. Gjorde det litet och mysigt. Världen kändes inte stor. E4:an kändes öde och när hon svängde av efter Umeå upp mot inlandet och de stora skogarna började hon känna sig som hemma. Än hade inte snön kommit, fast oktober nått sitt slut. Tjälen låg hård som en skorpa och hon kunde ta fyrhjulingen ut i markerna.
När gryningsljuset nådde horisonten svängde hon in på grusvägen upp till jaktkojan. Hjärtat skrek av glädje och hemlängtan. Bultade hårt och vitalt. Hon körde runt bakom jaktkojan och hamnade framför slaktboden och garaget. Ikväll skulle hon äta björnburgare, dricka lite rödvin och se vad som hänt ute i markerna. Malin vred av tändningen och öppnade bildörren.
Fågelkvitter och den närliggande bäckens porlande fick henne att ta ett djupt andetag. Hon öppnade garaget och satte i en av de andra nycklarna på knippan i fyrhjulingen. Den startade rent och fint. Vagnen satt på som vanligt och hon körde ut den ur garaget med fyrhjulingen. Hoppade av och öppnade bagageluckan. Han tycktes sova och hon tog fram en av hylsnycklarna från fyrhjulingen och petade på honom med den. Inget hände. Malin tog tag i hans ben och började dra. Han sparkade till henne och hon for i marken. Pål satte sig upp och skyndade ur bagageluckan. Blev ståendes innan han tog flykten ut i skogen. Malin såg honom springa och tänkte, det här var en jakt jag ännu inte prövat. Leendet, blev farligt brett. Hon gick lugnt till slaktboden och låste upp dörren, steg in och låste upp vapenskåpet. Metodiskt tog hon fram sluggen till hagelbocken, tog fyra i fickan och lade två i loppet. Varsamt förde hon samman vapnet, som det vore en öm smekning av en käresta, säkrade och hängde det på ryggen.
Ljudet av fyrhjulingen och strålkastarna mötte Påls nakna kropp som sprang över tjäldränkta gröna tuvor och genom blåbärsris. Filten hade han tappat för länge sedan. Inte brydde han sig om det, han ville leva och han visste inte vad kvinnan tänkte göra med honom.
Skräcken växte i honom när han såg ljuset falla förbi hans gestalt och hjärtat slog fortare än det någonsin gjort. Malin växlade upp och funderade på att köra på honom med fyrhjulingen. Istället körde hon förbi och vände upp fyrhjulingen på tvären en bit framför honom. Hon tog fram bössan och siktade på honom med den. Pål stannade, höll händerna lamt framför sig.
”Skjut inte” Malin kände den uppvärmda bygeln under fingret och lät det glida bak. Smällen skrämde bort fåglarna, Pål skrek när smärtan från handen som en gång varit hans vänstra strålade upp i huvudet. Allt som var kvar var en köttstump. Han svimmade. Malin sänkte vapnet, bröt det och lade försiktigt ned det på fyrhjulingens sits innan hon tog tag i vinschen och drog bort den till mannen. Hon satte fast en ögla runt fötterna och lät vinschen dra upp honom i vagnen. Filten hade hon plockat upp på vägen och han fick ligga på den och blöda. Hon hängde på sig hagelbocken och satte sig på fyrhjulingen igen. Hörde det brummande ljudet och motorn när den gick igång och styrde den djupare in i de ljusnande norrlandsskogarna.
Det är inte bra om han förblöder, då är allt för inget. Hon stannade tvärt och lade i parkeringsväxeln, tog med sig ett buntband hon alltid förvarade i fyrhjulingens utrymmen. Lade om det kring handleden och drog åt. Pål var medvetslös och förblev det.
Malin kände igen den lilla myrheden som låg inklämd mellan de två djupa barrskogarna. Längre från civilisation och vägar kunde hon inte komma. Ett stråk följde bäcken som rann här och som djur ofta drog sig till. Vid kanten av myrheden låg en hög med ben, en gammal styckplats där de under sjuttio år lämnat rester från älg. Men efter att jakträtterna drogs om lämnades styckplatsen kvar och inget hade lämnats här på ett par år, förutom det Malin lämnat efter varje lyckad jakt.
Hon fann trädet hon sökte och gick fram till den kamouflerade åtelkameran och bytte batteri. Allt annat kunde hon sköta via sms direkt hemifrån. Den fick hängas på sin spik och hon återgick till mannen. Han var inte längre en man i hennes ögon. Han var ett villebråd, som hon lagt ned. Som hon fällt med hjälp av sitt mod och kunnande. Hon drog av det från släpet och drog det bort i benen mot ett av träden mittemot kameran. Med hjälp av buntband spände hon fast händerna runt trädet. Spände fast fötterna i varann, bara ifall att. Samtidigt avskydde hon att behöva lämna plasten ute i naturen, djuren kunde få det i sig.
Malin slog sig ner i den skinnbeklädda öronlappsfåtöljen efter dagens arbete. Elden sprakade i den öppna eldstaden och värmen hade spridit sig behagligt i jaktkojan. Vinet var upphällt i glaset på brickan, bredvid tallriken med björnburgare, potatis och smörstekta ärtor. Datorn var uppställd framför henne, medan hon åt och drack rullade dagens bilder upp.
Villebrådets livlösa siluett var fastspänd mot trädet. Allteftersom tiden gick kvicknade det till, började rycka och spjärna i fruktlösa försök att ta sig loss. Det skulle ta ett tag innan djuren vågade sig fram. Men än har björnen inte gått i ide, tänkte Malin och smakade av maten, höjde glaset till skärmen och njöt av vinet, värmen, björnburgaren och utsikten.