”Är allt i sin ordning Elma?” frågade mamma från spisen. Elma fick inte säga mamma, då blev Siv ledsen.
”Ja, tack Siv.” Hon slog sig ner mittemot Elma med en rykande kopp kaffe, de satt och tittade ut genom fönstret medan Elma dinglade med benen. Det värkte i dem efter att hon ramlat och slagit sig häromdagen, blåmärkena syntes fortfarande. Siv mötte Elmas blick när hon höjde koppen till läpparna.
”Du vill inte ha lite?” Elma skakade på huvudet och doppade bullen i mjölken. Hon hade tappat två tänder nyligen och gluggen syntes där framtänderna en gång suttit. Elma log och sög ivrigt på bullen, ibland smakade hon gärna på mammas kaffe. Små droppar slog ner på fågelmatbordets tak och fick fåglarna att fly.
”Snälla gumman”, suckade Siv och Elma fnissade så det rasslade i kroppen.
”Fryser du? Vill du ha en till filt?” Fåglarnas kvittrande från fågelmatbordet spred sig i köket och bröts bara av moraklockans tickande. Stadiga som hjärtslagen.
”Nej, det är bra.” Elma fortsatte dingla med benen och sen var bullen borta. Regnet tilltog. Smattrandet mot plåttaket fick dem båda att titta upp samtidigt, de såg leende på varandra.
”Har du hört något från Astrid?”
”Inte ett ord.” Hon åt på nästa bulle, kände hur torr hon var i halsen och det gick inte att svälja ner bullen. Elma hostade och dunkade sig i bröstet med knuten näve. Hon fick ingen luft. Försökte slå sig i bröstet igen, men luften kom inte. Siv ställde ner koppen och skyndade över till Elma, slog försiktigt i ryggen men ingenting hände. Händerna skakade förtvivlat och Elmas ögon tårades. Sivs förskräckta min gjorde henne rädd.
”Mamma.” Siv ställde sig bakom Elmas stolsrygg och drog upp henne, samtidigt som Siv försökte klämma runt bröstkorgen, för att få ut bullen som fastnat i halsen. Regnet slog mot rutorna och åskknallar hördes i fjärran. Siv såg Elmas ansikte färgas blått, kände hur paniken klöste inom henne. Hon tryckte om bröstkorgen, gång på gång, så rädd för att ha sönder något i den späda kroppen. Snälla, andas. Bara ett litet andetag. Siv märkte inte att hon grät förrän Elmas slappa kropp gled ner i hennes armar. Hon orkade inte längre. De gled ner på golvet, Siv höll Elma hårt i sin famn. Såg ner i det familjära ansiktet. Den alltid leende munnen som nyss förlorat tänderna och stolt var hon över det, trots blåmärkena. Siv smekte det mjuka ljusa håret, kände pannans mjuka rynkor för varje tag.
”Mamma, du får inte dö.” Åskan slog ner i huset och lamporna flimrade till och slocknade, en hostning hördes genom mörkret.
