Det är andra maj. Det snöar ute. Jag har återupptagit revideringen efter att jag körde på ett stort problem på 5000 ord. Ett problem som fick mig att stanna av helt. Jag fick inte ihop karaktärens utveckling med de drivande händelserna, som faktiskt för storylinen och individen framåt.

Först när jag återupptar editeringen inser jag varför jag slutat. Men det har krävt snö i maj bredvid en varm kamin och Abinonis Adagio in G-minor i örat för mig att förstå att jag kanske inte kan delta i Fantasytävlingen med detta verk. Den som jag siktat på sen i december. Med just detta verk, som jag för en gångs skull faktiskt tror på. Bara för att jag inte klarar ordantalen [100 000]. Jag känner mig lite trasig, tror inte att jag kan banta ner det så mycket. Fast jag har 63% kvar att redigera. (Ja jag håller koll på siffrorna, det är uppmuntrande). Men huvudkaraktären står för 50k, det säger en del och det är sex personer som ska samsas om storylinen.

Nu slits jag mellan strykningarna på dessa 5000 ord, och inser att jag måste skapa rum för två utav dessa fem händelser. Foga dem samman och knyta knuten hårdare eller … bränna ner delar. Velandet mellan ordvalen har fått mig att överanvända synonymer.se alltför ofta. Men förhoppningsvis till det bättre.

Egentligen vill jag gå ut och gräva ner händerna i jorden som har släppt taget om tjälen. Sätta ner plantorna och låta naturen ta hand om dem. Få ordning i ladan så till den grad att jag kan ordna ett litet uterum åt mig själv av alla de där fönstrena jag sparat genom åren. Där kan jag sitta och skriva och dricka te. Ja ni hör, prokrastineringen är på väg med drömmarn. Och jag lovar mig själv dyrt och heligt, när barnen kommer hem kan du göra allt det där du drömmer om. För då kan du ändå inte skriva…